Växter vid stranden

Här följer inspiration till arbete med växter vid stranden!

I havet

Växterna i haven, inte i regnskogarna som många kanske tror, är de organismer som genom fotosyntesen bildar mest syre på jorden. De viktigaste växterna i havet är algerna. Stora alger i havet kallas ofta för tång. De sitter fast på stenar i vattnet. De alger vi hittar längs våra sandstränder har oftast vuxit på djupare vatten, lossnat och följt med strömmar in på grundare vatten. Man kan grovt dela in alger i tre grupper: grönalger (t ex tarmtång), brunalger (t ex blåstång) och rödalger (t ex rödslick). De växer på olika djup. Grönalger förekommer på det grundaste vattnet och rödalger på det djupaste. Ljuset består av olika våglängder och rödalgerna använder sig av den del av ljuset som når djupast ned i vattnet. Blåstången är en brunalg som är yngelkammare för många fiskarter. Genom övergödning i havet tillväxer fintrådiga alger t ex grönalgen bergborsting som kan fästa på blåstången. På så sätt får blåstången inte tillräckligt med ljus och konkurreras ut. Därmed försvinner viktiga yngelkammare för många fiskar.

På sandiga och leriga bottnar ned till 10 meters djup växer bandtång, även kallad ålgräs. Båda namnen är missvisande, eftersom det varken är ett gräs eller en alg. Växten står dock närmare gräsen än algerna, eftersom den har riktiga blommor. Ålgräset bildar stora ängar på bottnen eftersom den lätt förökar sig med sina underjordiska utlöpare till rötter. Ålgräset fungerar som yngelkammare för flera fiskarter och betas av svanar.

Blåstång.jpg

Ålgräsäng.jpg

Blåstång. Foto: Michael Palmgren

Ålgräsäng. Foto: Michael Palmgren

I strandkanten

Alldeles i strandkanten kan det förekomma s.k. tångvallar uppbyggda av alger och ålgräs. I dessa hittar vadare och andra fåglar t.ex. sädesärlor mat i form av flugor och andra småkryp. Ålgräset är näringsrikt framför allt på kväve och bönderna gödslade förr sina åkrar med det. Där ålgräset legat en längre tid och till viss del brutits ned kan man finna strandmålla och spjutmålla (se länkar nedan) som båda gynnas av den höga kvävehalten.

På sandstranden

På stranden är det svårt för växter att slå rot, genom att sanden ständigt är i rörelse. Vid pålandsvind blåser sanden in mot land. När den stöter på någon ojämnhet i marken avlagras den. På så sätt bildas dyner längre in på stranden. Alldeles innan dynerna tar vid hittar man ofta saltarven och marviolen (se länkar nedan). För att hushålla med vatten har de tjocka och saftiga blad och för att stå emot de kraftiga vindarna vid havet har de ett krypande växtsätt.

Dynerna

Dynerna närmast stranden är yngst. Här växer de stora gräsen sandrör och strandråg (se länkar nedan). Dessa stoppar sandens framfart in över land. De växer vidare även efter att fullständigt ha begravts i sand. På så sätt ökar dynerna i omfång. Förr var sandflykten ett stort problem för bönderna. I blåsväder kunde deras åkrar helt fyllas med sand.

Innanför de första dynerna stöter vi på äldre dyner. Här kan man finna borsttåtel, sandstarr och vresros (se länkar nedan). Vresrosen infördes till Sverige först på 1880-talet, men har sedan spritt sig och måste idag t.o.m. rensas bort på sina ställen, för att inte ta överhanden. På hösten kan man se knoppar, blommor och frukter samtidigt på denna. Hur du kan arbeta pedagogiskt kring vresrosen kan du läsa i Naturskoleblad nr 3, se länk nedan. Småfåglar t.ex. grönfinkar kalasar på nyponen.

I de äldsta dynerna längre in mot land  har ett jordlager hunnit bildas av gamla växter som dött och multnat ned. Här kan andra växter som inte bara förekommer på havsstränder ta vid t.ex. ljung och kråkbär (se länkar nedan), men också andra örter som inte är bundna till havsstränder t.ex. röllikarenfanaflockfibbla (se länkar nedan). Så småningom kan även träd få fäste. Ofta har man planterat tall innanför sandsträndernas dynområden i Skåne för att binda sanden och skydda innanförliggande åkermark.