Area: 36 ha
Status: Riksintresse (NV, F, KMV), nationalpark
Fastighet: Dalby 60:33
Naturtyp: Ädellövskog
Motiv: N, G, F, L, K

Beskrivning
Dalby hage, som omfattar Dalby Söderskog och Dalby Norreskog, ligger i traktens östra del med nivåskillnader på mellan 55 och 80 m.ö.h. Genom Dalby hage går en gräns mellan den leriga och näringsrika moränen i väster och den steniga lerskiffer- och gnejsmoränen uppe på åsen. En mindre bäck rinner genom området och har skurit sig ned i moränen i Söderskogens norra del där nordostmoränen blivit synlig i bäckfåran.I ett par flacka partier finns kärrmarker och i övrigt dominerar friska till torra marker.
Redan under medeltiden användes Dalby hage för hästbete och namnet Dalby hästhage är belagt i början av 1500-talet från Augustinerklostret i Dalby. Möjligen har området också utnattjats som jaktpark under medeltiden. Efter reformationen drogs klostret in till kronan och blev kungsgård, först under den danska kronan och sedan, efter fredan i Roskilde 1658, under den svenska Samma år befallde Karl X Gustaf att ett stuteri skulle anläggas i Dalby och Hästhagen kom förmodligen att betas intensivt igen. År 1703 upphörde stuteriet och betet betecknades som dåligt. Det finns även uppgifter om bok och ek i hagen vid denna tid. År 1731 återupprättades stuteriet igen och nu anlades ett stengärde runt området och det tidigare omfattande uttaget av klenvirke för hägnader minskade. Under 1800-talet minskade betestrycket och 1830 hade området karaktären av en rikt föryngrad, medelålders skog av ek, bok, ask och alm där underskogen var effektivt borthuggen. Skogen fick tillväxa fram till 1880 då en rad röjningar påbörjades igen och pågick fram till 1914 då marken överfördes till Domänverket. Redan 1904 framförde Lunds botaniska förening en propå till Kungl. Vetenskapsakademin om fridlysning med motiveringen att Hästhagen utgjorde ”den enda rent naturliga blandskog vi äga på slätten”. Under 1915 och 1916 avverkades drygt 1500 m3 virke och ytterligare 400 m3 annonserades ut till försäljning på rot. Genom uppvaktning från Skånes naturskyddsförening, Lunds botaniska förening, Lunds universitet och Entomologiska föreningen i Lund, yrkade Kungl. Vetenskapsakademin att Söderskogen skulle avsättas som nationalpark och beslutet bifölls av riksdagen den 7 juni 1918. Även om intentionerna främst varit att skydda vad man trodde var en naturlig ädellövskog insågs det ganska snabbt att vegetationen skulle förändras om den fick lämnas för fri utveckling. Professorerna Murbeck och Schotte fick i uppdrag att utarbeta en restaureringsplan som resulterade i att 75 bokar som hotade ekarna avverkades. Därefter har röjningar gjorts vid några tillfällen bl.a. 1960-63 då 1056 träd, huvudsakligen ask och alm, avverkades och i under 1980-talet, i samband med almsjukans angrepp på nationalparken, då en hel del sjuka almar avverkades. Senare har man dock v alt att låta angripna almar står kvar i skogen.


En skötselplan för Dalby Söderskog blev inte antagen förrän 1974, men ett skötselråd har hela tiden funnits för att hantera de komplicerade skötselbehoven. Det har ständigt funnits en motsättning mellan de som vill ha en intensivare skötsel för att främst gynna ekar och kärlväxtflora och de som vill lämna området för fri utveckling. 1982 presenterades en skötselplan som lämnade större delen för fri utveckling och även om förslaget fick mycket kritik har få ingrepp gjorts de senaste 20 åren. Naturen har dock själv förändrat förutsättningarna genom almsjukan som drabbat många träd i skogen och åter glesat ut bestånden. Idag är förekomsten av död ved mycket stor och har troligen inte varit så omfattande på många århundraden.
Vid bildandet av nationalparken dominerade ek med inslag av bok men under 1900-talet växte alm med inslag av ask upp i den glesa skogen och skapade en tät ädellövblandskog. Med almsjukan och naturlig död bland de gamla bokarna och ekarna har skogen åter blivit mer öppen, men ungskog av främst alm och ask kommer snabbt på den rika marken. I skogen finns även inslag av al, lönn och lind. I buskskiktet finns en hel del hassel med inslag av hagtorn, benved och fläder. 1909, 1916, 1935 och 1970 har det genomförts skogstaxeringar som visar på förändringar i sammansättningen. Från 1909 till 1970 minskade antalet ekstammar från 2318 till 1010 och volymen från 4380 m3 till 3533 m3, samtidigt som alm och ask ökade med 50% respektive 100% i antal och 120% respektive 300% i volym. För boken var förhållandet ganska konstant. Den största skillnaden är kanske i antalet unga träd där ek idag saknas nästan helt.
Fältskiktet består av en mycket rik vårflora med mattor av vit- och gulsippa, svalört, vårlök, skånsk nunneört, lungört, lundviol, sankt Pers nycklar och vissa år även nästrot. Under sommaren är floran mer ensartad och domineras av kirskål, gulplister och skogsbingel. Antalet växtarter har minskat i skogen sedan början av 1900-talet och det är främst generalister (arter som kan leva i många olika miljöer) som försvunnit medan lund- och skogsarterna finns kvar. Inventeringar av kärlväxter i fältskiktet visar på en minskning från 208 arter 1925 till 122 arter 1970.
Fågelfaunan är mycket rik och har troligen gynnats av den ökade förekomsten av gamla ihåliga träd och död ved med rik insektstillgång. Här finns flera arter hackspettar, sångare, trastar och flugsnappare. 1980 konstaterades 33 häckande arter med ca 700 par.
Insektslivet är rikt med framför allt många vedlevande arter. Den fuktiga miljön är gynnsam för molluskfaunan. Nyligen har den spanska skogssnigeln invaderat området och vilka konsekvenser detta får på andra arter är svårt att förutse. Moss- och lavfloran är välinventerad och har troligen gynnats av igenväxningen. I området har 13 rödlistade lavar påträffats vilket är förvånande mycket med tanke på närheten till storstadsområdet. Den tre mest sällsynta är brun lundlav Bacidia polychroa, stor söderfallslav Bactrospora dryina och askvårtlav Pyrenula niti-della. Även mossfloran är mycket rik (och välundersökt) med arter som baronmossa och platt fjädermossa.
I området finns flera intressanta fornlämningar bl.a. en vallanläggning vars ålder och syfte fortfarande är oklart.

Värden
Mycket stora biologiska, kulturhistoriska och vetenskapliga värden samt stor betydelse för friluftslivet.

Förutsättningar för bevarande
Som nationalpark är förutsättningarna goda att bevara områdets värden. Luftföroreningar och invaderande arter utgör dock ett hot på sikt.

Utvecklingsmöjligheter
Ökad service, tillgänglighet och information genom att bl.a. anläggande av ett naturum. Förstärkning av brynen mot vägen i väster för att minska bryneffekt och påverkan från luftföroreningar. De pågående kärlväxt- och lavinventeringarna bör sammanställas tillsammans med all annan dokumentation i en skrift om nationalparken. Kompletterande insektsinventeringar kan behövas. Frågan om nationalparkens framtida status bör utredas.

Referenser
Arup, U., Ekman, S., Kärnefelt, I. & Mattsson, J.-E. (red.) 1997. Skyddsvärda lavar i sydvästra Sverige.                                                                                                            Anonym. 1917. Dalby hage. Skånes Natur 1916-17:52.
Johansson, A. & Grahn, B. 1971. Dalby hage, vegetation och markkemi. Avd. för ekologisk botanik Lunds universitet.
Lindgren, L. 1971. Skötsel av lövskogsområden. Vegetationsförändringar i Dalby söderskog. Medd. Nr 11 från forskargruppen för skötsel av naturreservat.
Lindgren, L. 1972. Dalby söderskog – naturskog eller park? Skånes Natur 59:2
Lindquist, B 1927. Dalby hage . ett principuttalande i en naturskyddsfråga. Skånes natur 14:102.
Lindquist, B. 1938. Dalby Söderskog – en skånsk lövskog i forntid och nutid. Acta Phytogeographica Suecica.
Lunds Botaniska Förening. 2003. Floran i Skåne - vegetation och utflyktsmål.
Länsstyrelsen i Malmöhus län. 1996. Naturvårdsprogram för Malmöhus län.
Lövqvist,  B. Dalby Hages Söderskog. Skånes Natur 55:42-53.
Malme, G..O. 1934. Lavvegetationen i Dalby Söderskogs nationalpark. Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens skrifter i naturskyddsärenden, nr 27.
Waldheim, S. 1944. Mossvegetationen i Dalby Söderskogs nationalpark. Kungl Svenska Vetenskapsakademiens skrifter i naturskyddsärenden, nr 4.
Weimarck, H. 1961. Dalby Söderskog. I: Sveriges nationalparker. Rabén & Sjögren, Stockholm.