"Ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos."

Harry Martinson, en av våra stora svenska författare skulle 2004 ha fyllt hundra år.

Den ljusa författaren har han kallats. Kritikerrosad och älskad som få för sin naturlyrik och för sina romaner med klart självbiografiska drag. Hur kunde ett utackorderat så kallat sockenbarn rädda sig undan ensamhet och kärlekslöshet? Delvis genom att fly in i fantasins värld och i orden söka sin trygghet. Efter år till sjöss återvände han till Sverige och gav sig ut på luffen. Han blev allt visare och mer filosofisk och hämtade inspiration från österlandets vishetsläror, framförallt Taoismen. Med åren blev hans syn på livet allt mörkare. Tidigt insåg han att vårt sätt att missbruka jordens resurser, den rovdrift vi utsätter vår natur för kommer att leda till en katastrof om vi inte ändrar riktning.

Han var en sällsynt rikt begåvad människa, utrustad med ett enormt minne och en nyfikenhet och förundran inför Livet och alla dess yttringar. Nyfikenheten och vetgirigheten gjorde honom till en mycket lärd man. Framförallt ägde han ett språk. Han kallar språket och solen, som är ädelstenen på himlen, för det fattiga folkets enda rikedomar. Språket och solen var hela livet igenom de viktigaste två för Harry Martinson.

1974 fick han Nobelpriset i litteratur. Han delade priset med Eyvind Johnson. Det blev en mycket omdiskuterad belöning och ifrågasättandet av de båda pristagarnas värdighet kom att förmörka Harry Martinsons sista levnadsår. Han invaldes i Svenska akademien 1949 som den förste autodidakten. Han var i ett tiotal år gift med författarinnan Moa Martinson.

Böcker att läsa om man vill sätta sig in i Harry Martinsons levnadsöde och hans rika produktion:

• Erfurth, Sonja: Harry Martinsons barndomsvärld. 1980.
• Erfurth, Sonja: Harry Martinson och vägen ut. 1981.
• Ehrfurth, Sonja: Harry Martinson och Moa. 1987.
• Erfurth, Sonja: Harry Martinsons 30-tal. 1989.

Dessa böcker ger en inblick i Martinsons liv och diktning. Författarinnan har haft förmånen att verka i Martinsons födelsebygd och där haft möjlighet att intervjua människor som stått honom nära eller minns de människor, som varit betydelsefulla för Martinsons utveckling.

• Söderblom, Staffan: Harry Martinson. 1994.
  Detta är en mycket personlig närläsning av de av Martinsons verk, som Söderblom finner vara betydelsefulla utifrån de kriterier som just han har.
•  
  Svensson, Georg: Harry Martinson som jag såg honom. 1980.
  Georg Svensson var under lång tid Martinsons förläggare och en viktig vän som stöttade när missmodet och det dåliga självförtroendet lade sig hindrande i vägen.
•  
  Forsberg, Arne: Spång till evighet. 1993.
  Författaren var verksam som präst. Personligt berättar han om deras vänskap och om Martinsons relation till religiösa frågeställningar.
•  
  Ekman, Kerstin: Harry Martinson. Inträdestal i Svenska Akademien. 1978.
  En mycket personligt hållen hyllning till hennes företrädare i Akademien. Hon ger en fantastiskt fin och spirituell sammanfattning av Martinsons geniala författarskap.
•  
  Andersson, Karl-Olof: Harry Martinson: naturens, havens och rymdens diktare. 2003.
  Den senaste i raden av läsvärda biografier. Utgiven lagom till jubileumsåret. Författaren belyser Martinsons verk och gör det med hjälp av ett enkelt och klart språk.
  

Här följer några av Harry Martinsons verk:

De självbiografiska böckerna:

• Nässlorna blomma. 1935.
• Vägen ut. 1936.

Här berättar Martinson med märklig distans och med hjälp av ett fantastiskt rikt och poetiskt språk om sina bittra barn- och ungdomsupplevelser.

Sina år på luffen skildrar han i Vägen till Klockrike. 1948. Bolle, före detta cigarrmakare är bärare av hans livsvisdom och eftersinnande filosofi.

Som lyriker framträder han "fullfjädrad" i diktsamlingen Nomad. 1931.

Under trettiotalet publicerade Martinson även finstämda essäer och naturbetraktelser:

• Svärmare och harkrank. 1937.
• Midsommardalen. 1938.
• Det enkla och det svåra. 1939.

En av hans märkligaste diktsamlingar kom 1945 och heter Passad. Världsnomaden och den utåtriktade vandraren vänder sig nu inåt och hämtar sin styrka hos österländsk visdom. Han färdas på "nomadiska kuster inåt". Han vänder sig emot "det ytligas ondska".

Han var en av de tidigaste ekologiska poeterna med samlingarna

• Cikada. 1953.
• Gräsen i Thule. 1958.
• Vagnen. 1960.

Harry Martinson har även skrivit dramatik.
Salvation och Lotsen från Moluckas skrivna för Sveriges radio
Tre knivar från Wei uppförd på Dramaten med Ingmar Bergman som regissör.
Sist men inte minst betydelsefullt; rymdeposet Aniara. 1956.

Böcker som analyserar Aniara finns det flera:

• "Vår tids stjärnsång " (titeln på Tord Halls naturvetenskapliga genomgång av denna dystopi)
  
• Wrede, Johan, Sången om Aniara. 1965.
  
• Tideström, Gunnar, Ombord på Aniara. 1975.
  
• Hur Aniara blev opera har Johan Stenström behandlat i sin avhandling
  Aniara: från versepos till opera. 1994.
  

På biblioteket finns även möjlighet att låna operan på cd: Blomdahl, Karl-Birger, Aniara med libretto av Erik Lindegren. Operan uppfördes första gången i Stockholm 1960. Senare har Carl-Axel Dominique tonsatt Aniara och ett urval ur den versionen finns på Cd. Aniara finns också som ljudbok, inläsare Ulf Palme, 1993.