Christine Falkenland växte upp i det karga Bohuslän präglat av Schartauanismens stränga krav. Hon lämnade hemmet tidigt och hade tänkt bli präst. Så blev det nu inte. Istället flyttade hon så småningom till Stockholm där hon var krönikör i Svenska Dagbladet och välkänd i intellektuella innekretsar. Hon blev ofta intervjuad och fotograferad blond och sminkad. Hennes yttre apparition rimmade illa med hennes tro på Gud och gjorde henne extra spännande.

1991 gav hon ut sin första diktsamling Illusio. I snabb takt gav hon ut ytterligare tre samlingar. Hon förvånade kritiker med sitt ålderdomliga språk präglat av Bibeln. Hennes dikter uttrycker ångest, svårmod och längtan efter en Gud som förlöser ur förnedring, upprättar och befriar från skuld och skam. 1996 kom hennes debutroman, Släggan och städet.

Ramen kring hennes berättelser är det bohusländska landskapet och tiden kring förra sekelskiftet ger henne möjlighet att använda det ålderdomliga språk som hon tycks vara så fascinerad av. Som en röd tråd löper genom berättelserna längtan efter kärlek och bekräftelse. Ofta är det relationen mellan mor och dotter som skildras sårigt och oförlöst.
Christine Falkenland har sedan länge lämnat Stockholm och lever nu i Västergötland med man och liten son.

Är hon fortfarande kristen? Jo, säger hon i en intervju. Kristendom är för henne ingen moralfråga.
"Christine Falkenland är en av de få kristna författare jag som ateist kan stå ut med, för hennes kristendom vägrar gå narcissismens ärenden." Så säger Aase Berg i sin recension av diktsamlingen Om honom.

Det är tio år sedan Christine Falkenland gav ut en diktsamling. Med Om honom 2004 har hon återvänt till poesin. Ofta i författarskapet skildras mannen som förföraren, föraktaren som brutalt missbrukar kvinnans kärlek och längtan efter erotik. Så även i denna samling dikter. Språket är som alltid högstämt och för den som kan sin Bibel är allusionerna tydliga. Om honom kretsar kring mannen men det är kvinnans perspektiv som gäller, hur det upplevs att var utsatt, sliten mellan lusta och själväckel.
"min kropps medfödda medgörlighet
skötet den gravkammaren
en omärkt grav för var och en
att trampa på"