Motivet

Något måste göras för stadens sjuka åldringar! Behovet var så skriande att när professorsparet Ribbing tog sig an problemet var alla villiga att ge bidrag. Pengar flöt in från alla håll – små belopp från de allra fattigaste och stora summor från de välbärgade. Vid 1800-talets slut var andelen äldre oproportionerligt stor i Lund i jämförelse med andra städer. Många av de gamla behövde vård. Deras anhöriga hade ofta slitsamma arbeten och bodde i små bostäder utan några bekvämligheter. Det är lätt att föreställa sig hur betungande det var för dem att ta hand om sina sjuka åldringar.

Första steget

År 1879 flyttade Seved Ribbing med familj Lund. Han hade utnämnts till e.o. professor i pediatrik. Tillsammans med sin hustru Maria, född de Vylder, började han omedelbart arbeta med att förbättra villkoren för stadens nödställda. Den svåra situation makarna Ribbing såg att många gamla och sjuka i Lund befann sig i grep dem. År 1891 fick Maria Ribbing höra talas om den verksamhet doktor Grape, förste stadsläkare i Gävle, bedrev. Han hade, med hjälp av donationer och insamlade medel, lyckats skapa ett sjukhem för vårdkrävande personer som sjukhuset inte tog sig an. Hon bjöd doktor Grape till Lund och inspirerades att försöka åstadkomma något liknande här. Som privatpraktiserande läkare hade hennes man kommit i kontakt med många långvarigt sjuka. Tillsammans började de försöka få pengar till att skapa ett sjukhem för dem.

1901- Föreningen bildas

År 1901 bildade man "Föreningen för vård af obotligt sjuka i Skåne" med Seved Ribbing som ordförande. Bidrag flöt in från alla fattig som rik: en skolklass i Hardeberga lyckades samla in 3 kr och 59 öre och greve Fritz Piper på Krageholm skänkte 10.000 kr.
Redan 1902 kunde Föreningen ta emot sina första sjuklingar. Man hyrde en mindre fastighet för 700 kr/år på Kävlingevägen 36. Den 6 oktober flyttade de första sex gästerna in. Eftersom behovet var stort utökades antalet och utgjordes som mest av fjorton personer. Gästerna betalade 75 öre/dag för helinackordering. Årskostnaden för lön till personalen var 709 kr och 48 öre (diakonissa, kokerska och biträde). Förutom den anställda personalen arbetade även professorskan Paulina Odenius, utan någon ekonomisk ersättning, på hemmet. Hon satt i styrelsen för "Föreningen för vård av obotligt sjuka i Skåne" och hade, tillsammans med sin väninna Maria Ribbing, varit den drivande kraften bakom tillkomsten av föreningen.
Huset man hyrde var otillräckligt. Föreningen planerade att bygga ett större hus med alla moderniteter. 1907 hade Föreningens tillgångar vuxit till 70.000 kr men man behövde det dubbla och startade därför åter insamlingar.

Quennerstedtska tomten

Plötsligt kom man ett stort steg närmare ett förverkligande av planerna. Den 12 maj 1911 skänkte professorsparet Lilly och August Quennerstedt en tomt på 12.000 kvm i kvarteret Kråkelyckan.
När kapitalet dessutom vuxit med 57.000 kr genom nettot från ett så kallat amerikanskt lotteri, vars lotter sålts i hela Skåne, började man på allvar planera för ett nybygge.
Trots att pengarna ännu inte räckte beslöt sig föreningen i mars 1913 för att byggandet skulle sättas igång. En kommitté tillsattes och stadsarkitekten i Helsingborg, Alfred Hellerström, kontaktades. Lyckan står den djärve bi! En gåva på 50.000 kr från byggmästare Carl Anton Larsson räddade ekonomin. Byggnadskostnaden beräknades till 255.000 kr vilket var den summa man nu ägde.

Grundstenen läggs 17 maj 1914

Under de högtidligaste former påbörjades bygget. Den 17 maj 1914 lade kronprinsessan Margareta den första stenen till byggnaden. Den förväntades stå klar 1 oktober 1915. Det var oroliga tider men det skulle komma att bli ännu värre. Trots att det krig man hade fruktat skulle komma bröt ut i augusti 1914 lyckades man få bygget färdigt i tid. Några få dagar senare än planerat, 6 oktober (i stället för 1 oktober)1915, invigdes sjukhemmet. Byggkostnaderna höll sig något under beräkningarna och slutade på 246.419 kr och 58 öre. Huset var utrustat med alla moderniteter men inga pengar fanns för utrustning och inventarier. Lundaborna lättade åter på börsen och skänkte dessutom möbler, konstverk och textilier vilka gav sjukhemmet en hemliknande atmosfär. 20 kvinnor och 14 män flyttade in men hemmet kunde rymma 70 personer.
Professor Ribbing verkade till sin död 1921 som hemmets läkare. Han hade ständig jour dygnet runt och gick rond minst en gång per dag. Någon lön ville han inte ha. In i det sista var sjukhemmet i hans tankar. Tre dagar före sin död fick han ett brev innehållande 800 kr till "Hemmet för obotligt sjuka". Han blev glad för gåvan men sade till en vän att han aldrig hade kunnat förlika sig med sjukhemmets namn. Det gav inte utrymme för något hopp. Efter hans död fick det äntligen sitt rätta namn: Ribbingska sjukhemmet.

Margareta Wickström