Tre karriärer - musiken, juridiken och umgängeslivet

Nils och Anna Andersson - anonymare namn än så kan man knappast ha. Det måste ha funnits många par med samma namn bara i Lund. Dem jag ska tala om är allt annat än vanliga. Nils Andersson är än idag ett stort namn inom folkmusiken. Hans minne hedras varje år med en spelmansstämma i Hofterup. Hans hustru Anna Andersson är det däremot få som känner till. Jag kommer därför längre fram att uppehålla mig en stund även vid henne.

Nils Andersson föddes 1864 i en bondgård alldeles intill kyrkan i Hofterup. Det visade sig tidigt att pojken hade ett ovanligt gott musiköra och ett riktigt läshuvud. Eftersom han dessutom var lite för klen för att bli en präktig bonde fick han gå läsvägen. Nils Andersson blev Hofterups förste student. Han hade klarat skolan med glans och fått lysande betyg. De juridiska studierna avverkade han snabbt trots att han redan under åren vid Lunds universitet ägnat mycket tid åt att spela och att samla in musik.
Som jurist fick han många hedrande men arbetskrävande uppdrag. De blev så många att han fick hålla sig med lägenhet i Stockholm trots att hans egentliga arbete var att vara stadsnotarie i Lund. Hans ämbetsmannabana skulle ha krönts med borgmästartiteln.
Han gjorde alltså karriär både inom musiken och yrket. Inom ytterligare ett område gjorde han succé nämligen i det sociala livet.

Musiken

Det är som sagt hans insatser inom musiken som gjort honom mest känd. Han insåg att det var hög tid att dokumentera den musik som spelades på landsbygden. Avfolkningen hade börjat. Folk reste in till städerna eller ända till Amerika. På 1880-talet inledde Nils Andersson sitt arbete - att rädda folkmusiken åt kommande generationer. Han började med sitt eget landskap Skåne där han reste runt och intervjuade, undersökte spelmansmiljöer och skrev ner låtar. Som jurist var han van vid att föra noggranna protokoll så allt han gjorde är väl dokumenterat. Sin, som det idag heter, sociala kompetens hade han glädje av vid sina otaliga möten med spelmän och andra människor runt om i Sverige. Den tjugo år äldre spelmannen John Enninger gav den unge Nils Andersson goda råd. Han hade lätt för att få kontakt med folk och lyckades därför med hjälp av Olof Andersson (frisör från Åhus, ej släkt), som fullföljde hans arbete, uppteckna ca 12 000 svenska låtar samlade i det klassiska verket Svenska låtar i 24 band.
Nils Andersson lär även ha haft ett enastående gott musikaliskt minne och var därför skicklig på att dokumentera musik. Han spelade själv förutom fiol även flöjt. Som liten vallpojke hade han skurit sig sin första pilepiva (flöjt av pilträ).

Vännerna

Förutom sitt yrke och sin hobby musiken hann Nils Andersson även ägna sig åt ett flitigt umgängesliv. Nils hade 1899 gift sig med Anna född Fromell. Paret Andersson bodde i en av Lunds finaste våningar, på Bantorgets norra sida närmast stationen. Eftersom de bodde överst ingick tornrummet i lägenheten. Nu tycker man att huset har en gammaldags charm men på den tiden var det nytt och modernt. Till sina nära vänner kunde de räkna bland annat: August Strindberg, Anders Zorn, Carl Milles, Anders De Wahl, Nathan Söderblom och Hans och Johanna Larsson.

August Strindberg

August Strindberg, som tagit heder och ära av många före detta vänner, har inte ett ont ord att säga om Nils Andersson. Som ett bevis på hur goda vänner de var kan jag nämna att Nils, vid Strindbergs dödsbädd, fick hans mors psalmbok. Hon hade dött när August var barn och fadern hade gift om sig. Hennes gamla psalmbok var mycket värdefull för Strindberg. Han bytte ständigt bostad och vistelseort (under sina 2,5 år i Lund hann han flytta sju gånger) men bevarade livet ut moderns psalmbok. Man kan inte säga att han vårdade den ömt. Den är full av Strindbergs anteckningar. Efter Nils död fick Anna en dag besök av sina käre vän Nathan Söderblom. De kom att tala om Strindberg, som Söderblom hade jordfäst, och Anna visade psalmboken. Nathan blev så intresserad av den att Anna bestämde sig för att ge den till honom. Ärkebiskopen var rätt man att låta psalmboken gå vidare till. Var den finns nu vet jag inte. Söderbloms hade ju många barn (två födda samma år utan att vara tvillingar) så det finns många som kan ha ärvt den.

Nils och Anna Andersson hade, som sagt, förutom bostaden i Lund en mindre lägenhet i Stockholm. Ibland bjöd Strindberg dem till sina premiärer på teatern. Anna, som var liten, nätt och elegant gladde sig och lade ner omsorg om att göra sig riktigt fin. Då kunde August komma infarande och säga: "Anna får stanna hemma. Jag tål inte fruntimmer idag".

Nils, som ju var bondson och äkta skåning, ville kanske sprida firandet av Mårtens afton till stockholmarna. Han skänkte varje höst August en präktig gås, som åts tillsammans med en liten utvald skara gäster. Strindberg skrev tackbrev där han beskrev hur lyckade middagarna hade varit. August Strindberg var ju en orolig själ. En gång hade han planer på att återvända till Skåne, absolut inte till Lund, men till Barsebäck. Han skrev till Nils Andersson, som hade hus där, och bad om hjälp. Vänsäll, som Nils var, svarade han samma dag att August givetvis kunde få disponera Anderssons eget hus i Barsebäck men Strindberg hade redan kommit på andra tankar och det hela rann ut i sanden.

Anders Zorn

I Barsebäck finns däremot fortfarande ett prov på Nils och Annas vänskap med Anders Zorn. Anders och Nils arbetade ju båda med folkmusik. De ordnade bland annat spelmansstämmor tillsammans. Som ett tecken på deras vänskap lär än idag en liten jolle guppa någonstans i Barsebäck. Anders Zorn ägde en stor fin båt och skänkte dess lilla mahognyjolle, som heter Mejt II, till Nils. Familjen Anderssons hus i Barsebäckshamn finns ännu kvar på Ruffs gränd.

Carl Milles

Inte så långt från Barsebäck, i hembyn Hofterup, ligger Nils begravd. Carl Milles ritade hans gravsten, vars framsida pryds av ett notblad, en flöjt och texten "Här hvilar Nils Andersson". I salongen i lägenheten på Bantorget fanns en Millesstaty - en flöjtspelande man. Trots att konstnären är självaste Milles och att han säkert haft Nils i tankarna när han formade flöjtspelaren lät man kapa av en bit av flöjten. Den stack ut för långt i rummet.

Anders De Wahl var en god vän till framför allt Anna. De var släkt på långt håll. Hon hade känt honom redan innan hon gifte sig med Nils. Även Nils bekantskap med Strindberg var det Anna som förmedlade.

Hans och Johanna Larsson var självklara gäster i det Anderssonska hemmet. Åter ett par med vardagliga namn. Hans Larsson, filosofiprofessorn, hade samma ursprung som Nils. Även han var bondson men från söderslätt.

Borgmästare i Lund

Jag nämnde alldeles i början av mitt anförande att Nils Andersson skulle kröna sin ämbetsmannabana med att bli borgmästare. Han skulle den 1 april 1921 börja tjänstgöra som tillförordnad borgmästare. Det hade kommit på hans lott att dagen innan alltså den 31 mars avtacka sin företrädare borgmästare Brink. Nils Andersson, som alltid litade på sin hustrus omdöme, brukade prova sina tal hemma så att Anna skulle kunna göra små korrigeringar. Annas enda anmärkning på detta tal var att hon tyckte att det innehöll för många "för sista gången". Det är ju lätt hänt när det rör sig om ett avskedstal. Nils vandrade iväg till sammanträdet, höll sitt tal och borgmästare Brink började hålla sitt svarstal. Då segnade Nils plötsligt ner och dog. Han hade fått en hjärtinfarkt. 

Anna Andersson, född Fromell

För Anna var det en katastrof. Hon hade inte bara plötsligt och oväntat förlorat sin make utan fann att hon även hade blivit utan försörjning. Nils Andersson hade lämnat sin tjänster som stadsnotarie och revisionssekreterare för att tjänstgöra som borgmästare men inte hunnit tillträda det nya ämbetet och det påverkade Annas änkepension. Anna levde ända in på 1960-talet. Hon dog 1961. Hela sitt återstående liv fick hon kämpa för att få pengarna att räcka. Som så många andra kvinnor i Lund genom århundradena gjort före henne drog hon nytta av att Lund är en stad för studier. Hon hyrde ut så mycket hon kunde av sin stora lägenhet. Ofta hade hon inte ens ett eget sovrum utan fick sova i salongen. Bäst tyckte hon om att ha helinackorderingar. Hon syltade, saftade och konserverade och kunde på så sätt få maten att gå med vinst.
Anna var född Fromell. Hennes far var förvaltare hos greve Hamilton på Barsebäcks gods. Storhushåll var hon alltså van vid sedan barnsben. Även sitt fina sätt och konsten att representera är sådant hon fått med sig från sitt hem. Som hyresvärd var Anna mycket klok. Hon hyrde gärna ut till dem hon kände eller som bekanta hade rekommenderat. Första tiden bodde de på prov. Ju ordentligare hyresgästen visade sig vara desto finare saker vågade hon placera i deras rum.

Anna och Nils hade inga egna barn men de hade en fosterson Anders, som var brorson till Nils. Han blev boktryckare, utbildade sig i Tyskland och träffade där sin hustru - Leoni. De fick en dotter - Maud. Hon hette som gift Sjöberg, dog 1993 och ligger begravd bredvid sina farföräldrar (eller egentligen fosterfarföräldrar) på Hofterups kyrkogård . Om hon hade några barn vet jag inte, så var Milles Flöjtspelare, det röda sidentäcket, som bara utvalda hyresgäster fick använda, och allt annat i det Anderssonska hemmet finns nu kan jag inte säga.

Nulla dies sine polska

En tanke som slår mig när jag betraktar Nils Anderssons liv är: hur hann han med allt? Att resa runt och samla låtar med den tidens långsamma kommunikationer, att ha tjänst i Lund men dessutom utföra viktiga arbetskrävande uppdrag i Stockholm. Han var bland annat revisionssekreterare i försvarsdepartementet under första världskriget. Dessutom hade han tid över för ett ovanligt rikt umgängesliv.
Hans valspråk ger en snabb karakteristik av honom: han älskade musik, han var bildad och han hade humor och charm. Det lyder : Nulla dies sine polska ( ingen dag utan polska). Han klagade någon gång i sina brev över att hans juridiska åtaganden tog för mycket tid. Många av hans dagar var mer fyllda av plikter än polska. Han såg fram emot att bli borgmästare i Lund. Arbetsbördan skulle då lätta och han skulle äntligen få tid att i lugn och ro ägna sig åt sin favoritsysselsättning folkmusiken.

Margareta Wickström