Sju generationer benbrottsläkare
Konstens att bota, i synnerhet utvärtes skador, hade gått i arv från mor till dotter från 1600-talet och framåt. Redan min mormors mormors mormor hjälpte skadade, kunde Hedda Andersson säga. För att ytterligare betona hur långt tillbaka i tiden släktens läkekonst sträckte sig, brukade hon tillägga "och då var Karl XI kung." Hennes mor, mormor och mormorsmor hade alla varit i dubbel mening eftersökta kvinnor: av människor i behov av deras hjälp och av myndigheterna som försökte döma dem för kvacksalveri. Heddas mormorsmor Marna Nilsdotter kunde hjälpa både folk och fä. Hon kallades kokvinnan. Hennes Kokvinnans salva var mycket populär och fanns att köpa på apotek ända in på 1960-talet. Både hon och hennes dotter Elna Hansson, Lundakvinnan kallad, blev åtalade för kvacksalveri. Modern Johanna Maria Andersson lyckades undvika att ställas inför rätta. Hon utbildade sig till fältskär i Stockholm och ska där ha hjälpt kungen (Karl XV), som hade skadat ett ben. Hans två läkare hade inte lyckats få benet att läka men det gjorde Johanna Maria Andersson. Kungen blev så imponerad att han skrev intyg som gav henne fältskärsbehörighet.
Hedda ska läsa till läkare
Både modern och mormodern var ense om att Hedda skulle slippa utsätta sig för att riskera åtal. När det 1870 först blev tillåtet för kvinnor att ta studenten och sedan att läsa medicin vid universitetet beslöt de att Hedda, om hon hade håg och läggning för det, skulle bli läkare. De hade, genom skicklighet och hårt arbete, lyckats få en sådan ekonomisk ställning att de kunde bekosta den långa utbildningen. Först efter 12 års universitetsstudier var Heddas utbildning färdig. Hedda var 9 år 1870. Hon fick gå i de bästa privata skolorna. När hon gick på Maria Stenkulas skola frågade föreståndarinnan, som tyckte att Hedda var en ovanligt duktig elev, om Hedda skulle vilja fortsätta och studera till lärarinna. När Hedda svarade att hon skulle ta studenten blev Maria Stenkula bestört och sade: "Är du galen? Vad har du för nytta av den, vad vill du sedan bli?" När Hedda svarade:"Läkare" utropade Maria Stenkula:" Är du vild?" Hedda fick läsa privat och gå upp i studenten som privatist. Läroverken var inte öppna för flickor och kvinnligt läroverk, som ledde till studentexamen, fanns bara i Stockholm. Studentmössa ville hon inte ha. Det skulle vara som att skylta med sin höga lärdom. När hon hade klarat sin examen, och bakvägen lämnat skolan, tog hon på sig en sommarhatt.
Skånes första kvinnliga student
Hösten 1880 började hon studera i Lund. Hon var Skånes första kvinnliga student och skulle bli ensam kvinna två år framåt. Hennes släkt hade i sju generationer ägnar sig åt benbrottsläkaryrket nu skulle hon som den första kombinera denna nedärvda kunskap med medicinarutbildning. Ett oväntat problem var att det var svårt att få någonstans att bo. En av Heddas malmölärare reste till en kvinnlig ungdomsbekant i Lund. Hon hade ett aktat inackorderingshem men åtog sig med stor tveksamhet att ta emot en kvinnlig medicine studerande. Allt gick dock väl. Hedda och hon blev vänner för livet. Lunds universitets få studentskor var mycket påpassade. Deras rörelsefrihet var begränsad. När de skulle gå på fest måste de ha förkläde med sig och ge sig hem innan deras manliga kolleger hade hunnit svinga för många bägare. I nationen och av kurskamraterna mottogs Hedda storartat. Albert Ulrik Bååth skrev en dikt till hennes ära och kamratkretsen ordnade hälsningsgille med bal och spex, vilket tyvärr är förkommet. Hedda var frimodig. Hon tänjde på gränserna. Som tack för välkomstfesten bjöd hon alla de yngre medicinarna på bal och supé i Malmö på Stadt Hamburg.
Sveriges andra kvinnliga läkare
1887 tog hon kandidatexamen och fick därefter praktisera på Karolinska institutet i Stockholm. Där blev hon god vän med Sveriges första kvinnliga läkare Karolina Widerström. 1892 tog hon sin medicine licentiatexamen som Sveriges andra kvinnliga läkare. Efter att ha arbetat som privatpraktiserande läkare i Malmö under några år flyttade Hedda till Stockholm. Där fanns Karolina Widerström och andra kvinnliga läkare som hon kunde byta erfarenheter med. Efter någon tid flyttade hennes mor hem till henne.
Läkare och sällskapsmänniska
Hon hyrde en åttarumslägenhet där mottagningen också var inrymd. Den första möbel hon skaffade var ett matsalsmöblemang , ett stort bord i ek och tolv stolar. Hon var generös och hade ett stort umgänge. Sina sista yrkesverksamma liv tillbringade hon i Rottne vid Växjö. 1925 pensionerade hon sig. Hon hade då verkat som privatpraktiserande läkare i 32 år.
Åter i Lund
Efter pensioneringen bosatte hon sig på Karl XI-gatan i Lund. Hon levde i ytterligare 25 år och dog 1950, 89 år gammal. Åren i Lund bör ha varit mycket behagliga. Hon kunde fritt disponera sin tid, hade god ekonomi, kunde umgås så mycket hon ville med sina många vänner. När hon såg tillbaka på sin levnad hade hon all anledning att vara stolt men samtidigt tacksam mot släktens tidigare generationer vars samlade kunskap låg som grund för hennes karriär som läkare. Hon skulle kunna citera Ibsens Peer Gynt: "Men det stod kvinnor bag ham" eller i hennes fall "bag henne".
Minnesplatta
Lunds kommun har hedrat hennes minne med att sätta upp en skylt på huset på Karl XI- gatan vars trappor så många förväntansfulla middagsgäster nött. Det var inte själva maten som gjorde Hedda Anderssons tillställningar så populära utan värdinnan. Hon ska ha haft en särskild utstrålning och så hade hon ju så mycket att berätta om sitt eget liv sin mors, sin mormors och så vidare ända tillbaka till Karl XI:s tid.
Den stora säcken
Efter Hedda Anderssons död samlades en hel del av hennes småsaker och papper i en stor säck som slängdes. Här kan ha funnits hennes mors intyg från kung Karl XV, recept på hennes mors, mormors, mormorsmors och så vidare grötar och salvor och mycket mera. Hedda var ju den sista i denna långa rad av läkekvinnor. Hon hade ingen dotter, som kunde ta över. Tänk om Medicinskhistoriska museet hade funnits redan 1950! Då hade kanske säckens innehåll hamnat där och räddats åt eftervärlden.
Margareta Wickström