"En gotisk text, skildrar en eller flera subjektiva världar, som saknar högre ordning och utmärks av en atmosfär av förfall, undergång och olösbarhet, samt innehåller grepp som ger texten labyrintiska egenskaper."
Så definierar Mattias Fyhr gotiska texter i sin avhandling
De mörka labyrinterna: Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel.
Subjektiva världar skildras bl a genom att det omgivande landskapet speglar huvudpersonens själsliv. Denna typ av subjektivt färgad omgivning finns bland annat i
Ann Radcliffes The mysteries of Udolpho (1794).
Avsaknaden av högre ordning består av brist på samhällelig ordning vilket kan ta sig utryck i att människor på höga poster använder sin makt på ett för andra destruktivt vis, något som märks i Horace Walpoles The Castle of Otranto (1765) där slottsherren Manfred låter andra lida för att han själv ska få utlopp för sina lustar. Det kan även röra sig om brist på gudomlig ordning där Gud förvisso finns men inte ingriper för att rädda eller hjälpa människor.
Känslan av förfall förmedlas på flera sätt. Det kan vara genom ruiner och fallfärdiga byggnader, fragmentarisk text eller sjukdom och död som bryter ner kroppen. I
Anna Laetitia Aikins (Barbauld) Sir Bertrand: a fragment (1773) består hela texten av ett fragment som helt upplöses i slutet. Förfallet tar sig ibland även uttryck i att personer på grund av allt för mycket lidande förlorat förmågan att känna. I
Melmoth the Wanderer (1820), här i en samlingsvolym, av Charles Maturin plågas huvudpersonen av denna sorts känslomässiga förfall.
Det olösbara i berättelsen kan bestå av att huvudpersonen gör upprepade och fåfänga försök att lösa en omöjlig situation. I Matthew Lewis' The Monk (1796) säljer huvudpersonen sin själ till Djävulen vilket gör att han är ohjälpligt dömd till undergång. Ambivalenta slut med oförklarade trådar eller där huvudpersonen dör och de ondskefulla 
segrar, bidrar också till en känsla av olösbarhet.
Motiv, teman och berättartekniska tekniker ger texten labyrintiska egenskaper. Det kan röra sig om fysiska labyrinter, olika rumsliga dimensioner eller lönnrum som skapar en känsla av osäkerhet. Dubbelgångare eller två personer som är nära och oupplösligt förenade med varandra och som i många fall har ett förödande inflytande på varandra ger en labyrintisk känsla. Victor och hans monster i Mary Shelleys Frankenstein (1818) är exempel på två personer med att symbiotiskt och i längden destruktivt förhållande. Huvudpersonernas agerande och känslor kan också uppvisa labyrintiska egenskaper t. ex. genom förebådande drömmar. Det kan även röra sig om metafiktiva labyrinter som då författaren påstår att berättelsen bygger på verkliga dokument som i
Washington Irwins The Legend of Sleepy Hollow (1820). Den sägs bygga på dokument funna i Diedrich Knickerbockers kvarlåtenskap.
Ofta sammanblandas gotik med skräck. Mattias Fyhr betonar att gotisk litteratur egentligen inte behöver innehålla några inslag av skräck. I De mörka labyrinterna förklarar han skillnaden mellan dessa båda genrer.
Skillnaden mellan gotik och skräck tydliggörs genom begreppen Horror och Terror. Skräcklitteratur präglas av Horror d v s våld, blod och splatter som inte väcker någon medkänsla eller några andra känslor än avsky hos läsaren. I den gotiska litteraturen dominerar Terror som innefattar sublima känslor av hopplöshet, dysterhet och vackra skildringar av tragiska människoöden. Skräck kan även definieras av en normal värld där det finns avgränsade skräckelement i form av t ex monster och tydliga gränser mellan fantasi och verklighet. I gotiken är allt osäkert, monster och spöken är delar av en skrämmande helhet och gränsen mellan fantasi och verklighet är ofta otydlig både för läsaren och för huvudpersonerna.
Webbplatser om gotisk litteratur
Här finner du ett urval gotisk litteratur på Folkbiblioteken i Lund och även böcker och artiklar om den gotiska litteraturen.