(eng., av science 'vetenskap' och fiktion), sf, SF, litteratur vilken kännetecknas av att som bärande element i intrig eller miljö ha inslag grundade på faktiska eller föregivna vetenskapliga eller teknologiska spekulationer; termen skapades 1929 av Hugo Gernsback. Sf-litteratur är särpräglad av sitt rationellt spekulativa innehåll och bör snarare än som genre ses som en litteraturform parallell med den realistiska, men kan delas in i tematiska och formella undergenrer. Också inom sf återfinns kriminalberättelser, skräck, romantik, historiska berättelser osv.

Som den första sf-romanen ses ofta Mary Wollstonecraft Shelleys "Frankenstein, or the Modern Prometheus" (1818), som skiljer sig från övrig skräcklitteratur genom att naturvetenskapliga resonemang läggs till grund för berättelsens fantasiskapelser. Under 1800-talet var sf-litteratur främst en europeisk företeelse. Tongivande författare var Jules Verne, vars romaner, t.ex. "Vingt Mille Lieues sous les mers" (1869; "En världsomsegling under havet"), kan sägas föregripa den primärt underhållande strömningen i modern sf, och H.G. Wells, vars allegoriska och filosofiska romaner, bl.a. "The War of the Worlds" (1898; "Världarnas krig"), var föregångare till senare samhällskritisk och idéinriktad sf. Andra tidiga sf-författare var tysken Kurd Lasswitz (1848-1910), belgaren J.H. Rosny Aîné (pseudonym för Joseph-Henri Boëx, 1856-1940) och ryssen Konstantin Tsiolkovskij.

Efter första världskriget försköts sf-litteraturens tyngdpunkt till USA. Hugo Gernsback grundade 1926 den första specialiserade sf-tidskriften, Amazing Stories, men sf var redan populär i USA, inte minst genom Edgar Rice Burroughs, som debuterade 1911 med den första delen i en populär romanserie förlagd till Mars, "A Princess of Mars" ("Prinsessan av Mars").

Med enstaka undantag, främst kanske Olaf Stapledon i Storbritannien, med bl.a. "Star Maker" (1937; "Stjärnskaparen"), var sf-litteraturen fram till 1940-talet antingen didaktisk (ett instrument för naturvetenskaplig massundervisning) eller fritt fabulerande underhållning av litterärt enkelt slag. Den som främst bidrog till sf-litteraturens mognad var John W. Campbell, som 1937-71 redigerade den dominerande sf-tidskriften Astounding (senare Analog).

Sedan andra världskriget har sf etablerat sig som en världen över läst och skriven litteraturform, i många länder av betydande omfattning och popularitet. Det som en gång sågs som sf:s huvudström, den teknologiskt spekulativa framtidsskildringen, är i dag bara en av ett antal riktningar. Tongivande författare här har varit Isaac Asimov, Arthur C. Clarke, Robert A. Heinlein, senare Gregory Benford, Greg Bear och David Brin.

Den filosofiskt eller politiskt spekulativa sf-litteraturen som blev betydelsefull under 1950-talet är fortfarande central; här märks både satiriker som Frederik Pohl och författare som Philip K. Dick och Ursula K. Le Guin, ryssarna Arkadij och Boris Strugatskij och polacken Stanislaw Lem. En syntes av dessa båda strömningar har under 1990-talet blivit betydande med bl.a. Kim Stanley Robinson och Dan Simmons (f. 1948).

Sf-litteratur inriktad på psykologiska förlopp och stilexperiment har funnits under lång tid, från föregångsmän som Ray Bradbury och Theodore Sturgeon via Brian W. Aldiss och J.G. Ballard till Samuel R. Delany, Joanna Russ, James Tiptree (pseudonym för Alice Sheldon) och Gene Wolfe. I dag kan sf-litteraturen uppvisa en kärna av litterärt och idémässigt kvalificerade verk. Den senaste strömningen, cyberpunken med författarna William Gibson och Bruce Sterling (f. 1954) i centrum, är ett exempel på sf-litteraturens förmåga till kulturellt genomslag.

I Sverige har sf-litteraturen inte vunnit samma acceptans utan betraktas som triviallitteratur. Utgivningen har primärt utgjorts av översättningar och novelltidskrifter som Jules Verne-magasinet (1940-47 och 1969-), Häpna (1954-65), Galaxy (1958-60) och Nova (1982-87). Frånsett enstaka centrala verk, främst Harry Martinsons "Aniara" (1956), kan bland de svenska sf-författarna nämnas Sven Christer Swahn, Sam J. Lundwall, Bertil Mårtensson, P.C. Jersild och Dénis Lindbohm (f. 1927).

John-Henri Holmberg
 

Film

Fram till 1950-talet producerades relativt få sf-filmer. De som gjordes var ofta episka framtidsvisioner med rötter i 1800-talets skräckblandade fascination för industrisamhällets teknologiska och sociala förändringar, t.ex. George Méliès "Resan till månen" (1902; efter Jules Verne), Holger-Madsens "Himmelsskeppet" (1918), Fritz Langs "Metropolis" (1927) och W.C. Menzies "Tider skola komma" (1936; efter H.G. Wells).
Den nya världsordningen efter andra världskriget, präglad av atombomben och det kalla kriget, inspirerade till en våg av sf-filmer på 1950-talet. Atombombens verkningar symboliserades av gigantiska monster i bl.a. Inoshiro Hondas "Godzilla - monstret från havet" och Gordon Douglas "Spindlarna" (båda 1954). Kommunistskräcken i väst, men också kritiken mot det egna konsumtionssamhällets tendenser till likriktning, låg till grund för amerikanska filmer som Don Siegels "Världsrymden anfaller" (1956; efter Jack Finney) och Gene Fowlers "Flickan och monstret" (1958). Under 1960- och 70-talen ersattes atommonstren av muterade djur och människor som, bl.a. i Larry Cohens "Det lever!" (1974) och Joe Dantes "Piraya" (1978), hämnades på den moderna civilisationen och dess miljöförstörelse. Kommunisthotet lämnade plats för skräckvisioner av det kapitalistiska samhällets totalitära tendenser, t.ex. i François Truffauts "Fahrenheit 451" (1966; efter Ray Bradbury), Joseph Sargents "Colossus: The Forbin Project" (1970), George Lucas "THX 1138" (1971) och Stanley Kubricks "Clockwork Orange" (1971; efter Anthony Burgess). Samtidigt gjordes också flera poetiska och existentiellt reflekterande filmer, t.ex. Chris Markers "Terrassen" (1963) och Andrej Tarkovskijs "Solaris" (1972; efter Stanis§aw Lem). Tekniken för att göra specialeffekter förnyades radikalt av innovatörer som Douglas Trumbull (f. 1942), som designade bl.a. Kubricks "År 2001 - ett rymdäventyr" (1968; efter Arthur C. Clarke), Spielbergs "Närkontakt av tredje graden" (1977) och Ridley Scotts "Blade Runner" (1982; efter Philip K. Dick), och Richard Edlund (f. 1940), som tillsammans med George Lucas byggde upp det tekniskt ledande effektbolaget Industrial Light & Magic för filmserien "Star Wars" (den första filmen "Stjärnornas krig", egentligen episod IV, kom 1977). Inflytelserika såväl tematiskt som i sina specialeffekter är filmserierna "Alien" (med start 1979) och "Terminator" (med start 1984).

En sagobetonad, episk sf-film med påkostad scenografi och kostymering och som gränsar till fantasy kallas ibland rymdopera (space opera); exempel på detta är "Star Wars"-filmerna, "Blixt Gordon" (filmversioner 1936, 1938 och 1980) och David Lynchs "Dune" (1984). Vid sidan av dessa påkostade studioproduktioner har flera lågbudgeterade sf-filmer med fördel använt vardagsmiljöer och blygsammare specialeffekter, t.ex. Ralph Nelsons "Charly" (1968; efter Daniel Keyes), den franska "Den sista striden" (1983; av Luc Besson) och den nyzeeländska undergångsvisionen "Den tysta jorden" (1985; av Geoff Murphy). En återkommande tematik i sf-filmer handlar om vetenskapens manipulationer av människokroppen, från James Whales "Frankenstein" (1931; efter Mary Wollstonecraft Shelley) till David Cronenbergs filmer, t.ex. "Flugan" (1986).

Förbättrad specialeffektteknik, framför allt med hjälp av datoranimation, underlättade och förbilligade produktionen av sf-filmer under 1990-talet. Efter de banbrytande filmerna "Terminator 2 - domedagen" (1991; av Cameron) och "Jurassic Park" (1993; av Spielberg) följde bl.a. Kathryn Bigelows "Strange Days" (1995), Bessons "Det femte elementet", Paul Verhoevens "Starship Troopers" (båda 1997) och Michael Bays "Armageddon" (1998). Flera sf-filmer under decenniet tematiserade också ett ambivalent förhållande till just dator- och annan högteknologi, t.ex. Barry Levinsons "Skamgrepp" (1994), Robert Longos "Johnny Mnemonic" (1995), Brian De Palmas "Mission: Impossible" (1996) och Cronenbergs "eXistenZ" (1999).

Michael Tapper

Tecknade serier

Science fiction-serier höll sig länge till den tidiga sf-litteraturens motiv: färgstarka äventyr på främmande planeter, i jordens framtid eller i en parallellvärld. Seriehistoriens mest kända sf-serier, Richard Calkins (1895-1962) dagspresserie "Buck Rogers" (1929-67) och Alex Raymonds söndagsserie "Blixt Gordon" (1934-), båda från USA, är typiska för den nya genrens naiva matinévärld. Raymonds elegant kitschiga maner med sina grymma djurmänniskor, fala kvinnor, lömska skurkar och exotiska världar bildade skola i både USA och Europa.
Genren tog ett kvalitativt språng i EC-förlagets tidningar (Weird Science m.fl., 1950-56) med ofta kritiska eller ironiska serier inspirerade av och ofta baserade på den sf som skrevs av t.ex. Ray Bradbury eller Frederik Pohl.
Dess egentliga guldålder inföll dock ca 1975-85 i Frankrike när, främst i tidskriften Métal Hurlant, serieskapare som Jean Giraud (signaturen M?bius), Philippe Druillet, Chantal Montellier (f. 1947) och Enki Bilal skapade oroande, poetiska serier som väl kunde mäta sig med tidens mer experimentella sf-litteratur. Deras ofta nyskapande bildspråk sådde frön långt utanför Frankrikes gränser. Även Pierre Christins och J.-C. Mézières (f. 1938) rymdserie "Valérian" ("Linda och Valentin", 1967-) har rönt stora framgångar. I USA finns renodlade sf-serier numera kvar i främst serier knutna till filmer som "Alien" och "Star Wars", medan de traditionella motiven blivit superhjälte- och actionseriernas vanligaste rekvisita. I Japan frodas genren alltjämt, främst i actionserier med cyberpunk och katastrofscenarion som vanliga motiv. Internationellt mest känd är Katsuhiro Otomos (f. 1954) 1800 sidor långa serieroman "Akira" (1983-89), som utspelas bland motorcykelgängen i ett av atomvapen härjat Tokyo.

Horst Schröder

Litteraturanvisning

Litteratur:

B.W. Aldiss, Trillion Year Spree (1986);
J. Clute & P. Nicholls (utg.), The Encyclopedia of Science Fiction (2:a uppl. 1993);J.-H. Holmberg, Drömmar om evigheten( 1974).
Film:

Phil Hardy (utg.), Science Fiction: The Overlook Film Encyclopedia (1994).
Tecknade serier:

H. Schröder, Framtiden i serierutor (1981).

Nationalencyklopedin 2002-04-18