Under hösten 2011 gav Michael Tapper ut sin andra bok, en biografi om Clint Eastwood och en månad senare väckte hans avhandling Snuten i skymningslandet - svenska polisberättelser i roman och på film 1965 - 2010 stor uppmärksamhet i medierna. En lyckad höst med andra ord!
Michael är filmkritiker på Sydsvenskan sedan 1999 och har undervisat i ämnet film på flera universitet. 1998 - 2002 var han chefredaktör på Filmhäftet, 2003 - 2005 på tidskriften Film International och satt med i redaktionen på Cinema Journal 2003 - 2007. Han arbetar också inom ämnesområdet film på NE.
Vem är din favoritförfattare?
Det är en fråga lika omöjlig att besvara som vilken bok, film eller regissör som är min favorit. Tack och lov finns det minst en för alla åldrar, sinnesstämningar och grubblerier. Författare som följt mig i perioder är Joseph Heller, JG Ballard, Jean-Paul Sartre, Philip K Dick, Kobo Abe, Ed McBain, PC Jersild, James Ellroy och Per Odensten. I mitt filmvetenskapliga fack läser jag gärna David Bordwell, Christopher Frayling, Robin Wood, Linda Williams och filmkritiker som Pauline Kael. Historia är ett annat favoritområde med namn som Tom Holland, Peter Englund och Eric Hobsbawm. Men jag läser allt som fångar mitt intresse, oavsett skönlitterär genre eller fackområde.
Vad läser du just nu?
Ofta läser jag flera böcker parallellt. Jag avslutade precis Magnus Sandelins true crime-bok Den svarte nazisten: En dokumentär om Jackie Arklöf och det var inte utan att tankarna gick till Gellert Tamas Lasermannen. Det var som att läsa en syskonbok, om än den litterära stilen skiljer författarna åt. I båda fallen handlar det om hjärtskärande historier om strukturell rasism som alltför sällan kommer fram i nyheternas nyspråkliga skval om ”utanförskap”. Dessutom läste jag David Sheppards Brian Eno-biografi On Some Faraway Beach, som inte bara skildrar en av mina favoritmusiker utan musikteori och experimentmusiklivet under 1960- och 1970-talen i gränslandet mellan rock och ”seriös” musik. På arbetsplatsen i min källare läser jag Jennifer Bass & Pat Kirkhams praktfulla foliant om den grafiske designern och filmaren Saul Bass samt kollegorna Torbjörn Forslid & Anders Ohlssons Författaren som kändis. Inför premiären på Tomas Alfredsons spionfilm har jag lagt fram romanförlagan, John Le Carrés Mullvaden (Tinker, Tailor, Soldier, Spy), för omläsning. Eftersom jag plöjt hyllmeter om Kennedy- och Palmemorden – jag har även Warrenkommissionens och Granskningskommissionens rapporter - tar jag mig i en arbetspaus inom kort också an Stephen Kings nya 11.22.63.
Var läser du helst och hur ofta läser du?
I sängen, vid skrivbordet, på dass, vid köksbordet, på stranden – i stort sett överallt utom på varuhus, i karatedojon, när jag kör bil (fast där växlar jag mellan musik och ljudböcker, förstås – Tomas Bolme är den bästa inläsaren), och i milspåret på Skrylle.
Vilken bok skulle du vilja ge till din bäste vän?
Om min fru kvalificerar sig som min bäste vän så har vi tipsat varandra om många böcker genom åren, ofta science fiction (Dick, Ursula Le Guin etc.). Fast senast jag köpte en bok med henne i åtanke så var det Carl-Johan De Geers om arbetet med tv-serien Tårtan. Den passar bra till våra familjeaftnar med De Geer/Håkan Alexandersson-boxen som just utkommit. Roligast var dock att återse Privatdetektiv Kant – andra halvan av serien när hjälten blir psykoterapeut är en underbar omtolkning av Sigmund Freuds berömda fall (se där, ännu en bra författare). Till mina historikervänner skulle jag antingen köpa det monumentala och ännu inte färdigutgivna flerbandsverket The Oxford History of the United States med olika författare eller Henrik Berggren och Kjell Östbergs respektive böcker om Palme.
Vilken romanfigur skulle du helst vilja vara?
Det är frestande att svara med någon figur som alltid inte bara har rätt utan också får rätt i en värld av orättvisa, dumhet och förtryck – Jan Guillous alter ego Erik Ponti eller Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes. Kanske Odysseus, trots att han var en snedseglare som tog orimligt lång tid på sig för att hitta hem till Ithaka och frugan Penelope efter Trojanska kriget. Eller Sinbad, som också han var en havets äventyrare. Själv kan jag varken reva, skota eller ens slå en råbandsknop. Men i fantasin är jag förstås allvetande och allsmäktig.
Om du vore en bok vilken bok skulle du då vara?
En klassiker som kan tas fram efter flera hundra år och läsas med behållning, som Aischylos Orestien.
Vilken bok skulle du helst ta med dig till en öde ö?
Antagligen någon lyrikbok eftersom jag inte botaniserat i poesigenren. Varför inte en samling haikudikter av en japansk mästare? Sett till skämtteckningarnas öde öar med minimalistisk natur (en sandhög, en palm) och fåtaliga förströelser (fiska, ragga på sjöjungfrur) skulle något kärnfullt och minimalistiskt passa perfekt.
Vilken bok är du glad att du inte läst?
Alla de jag har valt bort, som mängderna av sport-, hälso- och livsstilsböcker skrivna på entreprenad enligt någon förlagsmanual.