Björn Larsson är författare, professor i franska vid Lunds universitet och var en av initiativtagarna till universitetets författarskola där han också undervisar.
Flera av hans romaner handlar om hav och båtar och under många år var segelbåten Rustica hans hem. Han debuterade 1980 med romanen Splitter, slog igenom internationellt 1995 med romanen Long John Silver och kom 2010 med Döda poeter skriver inte kriminalromaner. I allt har han gett ut ett tiotal böcker varav många översatts till ett flertal språk.

Vem är din favoritförfattare?
Det finns så många oerhört bra och angelägna författare att det egentligen inte låter sig göras att välja ut en enda. Men en av de få författare som jag ständigt återvänder till, både för hans litteratur och hans syn på människor och tillvaron är Harry Martinson. Aniara, Vägen till Klockrike och hans två reseskildringar, Resor utan mål och Kap farväl!, är mästerverk, var och en på sitt sätt. Men jag skulle också kunna nämna Balzac, Stendhal, Tolstoï, Dumas, Kerouac och en hop andra, Montaigne inte att förglömma.

Vad läser du just nu?
För närvarande håller jag på och plöjer mig igenom ett femtiotal romaner från hela världen i italiensk översättning som medlemen av juryn för "Premio Gregor von Rezzori Città di Firenze". Det är både mödosamt och oerhört spännande att läsa så många romaner i en följd. Men också uppmuntrande: jag kan försäkra att det i nutiden finns väldigt mycket god litteratur i omlopp.

Var läser du helst och hur ofta läser du?
Jag reser mycket och läser alltid på tåg och flygplan. Men också ombord på min segelbåt, samt någon halvtimme innan jag somnar. Däremot är det sällsynt att jag sätter mig och läser en roman på förmiddagen eller mitt på dagen; då skriver jag själv.

Vilken bok skulle du vilja ge till din bäste vän?
Nu har jag ju flera bästa vänner, och som alla andra behöver de läsa olika böcker vid olika tidpunkter i livet. Men en bok som alla, även bästa vänner, bör ha läst ett par gånger är Primo Levis Är detta en människa. En annan nästan lika oundgänglig läsning är Jens Bjørnebos trilogi Frihetens ögonblick. Men om det var frågan om att ge litet livsglädje, så skulle jag skänka bort Bengt Danielssons Raroia.

Vilken romanfigur skulle du helst vilja vara?
Det finge nog bli d'Artagnan. Robert Louis Stevenson skrev med rätta att d'Artagnan, med alla sina fel och brister, är den enda romanfigur som man kan "älska reservationslöst". Och vem vill inte vara i sådana skor?

Om du vore en bok vilken bok skulle du då vara?
Det är en litet konstig fråga; vem vill vara en papperskopia. Men jag skulle nog ändå vilja svara någon av mina egna böcker i en from men säkert fåfäng förhoppning om att någon av dem kommer att överleva min död.

Vilken bok skulle du helst ta med dig till en öde ö?
Här skulle jag nog vara ytterst pragmatisk och prosaisk; jag skulle ta med mig en bok om överlevnad. Historierna som också behövs för att människan ska vara människa finge jag väl berätta själv.

Vilken bok är du glad att du inte läst?
Millennium. Inte för att jag tror att det är en särskilt dålig bok – jag har som princip att aldrig uttala mig kvalitativt om böcker jag inte läst - utan för att Millennium verkligen inte behöver en läsare till. Över huvud taget förstår jag inte varför så många måste läsa det alla andra läser, i stället för att gå på egen upptäckarfärd bland kända och okända författare som har skrivit goda böcker.