Beate Grimsrud är född i Norge men har bott länge i Sverige och numera skriver hon på båda språken. Hon säger själv att det är en fördel att ha två hemländer men att hon känner sig framförallt som en svensk författare och att hon är bättre på att följa den svenska litteraturen än den norska. En dåre fri nominerades dels av Sverige dels av Norge till Nordiska Rådets pris 2011 dock utan att ta hem priset.
Uppväxt i en stor familj i utkanten av Oslo hade Beate en stor frihet som tidigt gav henne mod att gå sina egna vägar. Tidigt ville hon bli författare men vid skolstarten, som hon glatt sig så mycket åt, visade det sig att hon var dyslektiker och fick av sin fröken höra att författare kunde hon inte bli. Trots detta hittade hon på egna berättelser och debuterade som elvaåring i norsk radio med dikter om barn och gamla människor.
Beate flyttade tidigt hemifrån för att gå på folkhögskola, längre fram sökte hon sig till miljörörelsen och hamnade först i Köpenhamn och i Sverige sen1984. Här gick hon en skrivarkurs på Biskops Arnö och debuterade 1989 med novellsamlingen Det finns gränser för vad jag inte förstår som hon påbörjat redan som 21-åring. Själv säger hon att titeln skulle kunna vara rubriken på hennes eget liv. I boken pågår ett slags undersökning av tillvaron som är både smärtsam och lekfull, en undersökning som fortsätter i hennes senare böcker.
Beates författarskap utmärks av originalitet och en lätt absurd, för att inte säga surrealistisk anknytning. Både debutboken och de följande romanerna Continental Heaven 1993, Jag smyger förbi en yxa 1999, Vad är det som finns i skogen barn? 2002 samt Har någon sett mig någon annanstans? 2007 är uppbyggda kring tablåer eller drömlika bilder.
Fysiska minnen från barndomen är påtagliga i hennes böcker. Alla håller på med antingen skidåkning, boxning, löpning eller fotboll. Beate åkte längdskidor dagligen under vintern när hon var barn och fotbollen blev en räddning under tonårstiden.
Om minnena från början var statiska som ett foto för Beate så är de numera åar som flyter omkring och förändras ständigt. Så är det också i skrivarprocessen: man startar i minnena, minns brottstycken, bygger på och gör en personlig berättelse. En berättelse som kanske inte alltid är sann, för det är berättelser Beate Grimsrud ägnar sitt skrivande åt.
Men hur är det då med En dåre fri 2010? Den skiljer sig från hennes tidigare böcker i sin beskrivning av en människas kamp mot psykisk sjukdom. Här fungerar minnena på ett annat sätt – kroppen minns.
I sin kritik av psykvården har boken också fungerat som ett debattinlägg. Själv framhåller författaren sin beundran för Janet Frame som modigt beskrev sin egen sjukdom i boken En ängel vid mitt bord. Även om Eli, huvudpersonen i Grimsruds bok har många likheter med Beate själv och hennes liv är hon noggrann med att påpeka att hennes böcker ska betraktas som konstverk, inte som självbiografiska romaner.
En dåre fri fick inte Nordiska Rådets pris men tilldelades den Sveriges Radios Romanpris 2011